Ge dig tid att möta

Våga släppa din prestige, våga be om hjälp, våga låta människor hjälpa dig. Livet och vardagen blir så mycket enklare då och du får nya bekantskaper på köpet.

Ge dig tid att fråga, ge dig tid att lyssna. Kanske får du förtroendet att ta del av en annan människas berättelse. Berättelser som legat dolda för omvärlden av rädsla att mista, rädsla att det inte passar sig, att inte passa in.

Det kan vara en tung börda att bära. Våga dela bördan med någon och upptäck likheter, gemensamma erfarenheter.
Din berättelse har format dig till den du är. Var stolt över den.

Låt oss inte vara främlingar för varandra

//Camilla Björnehall

Galna åtaganden

Hög av upplevelserna från att ha provat på livet som dansare genom projektet Hi-hat Xpress  så var jag sugen på meeeer! Lite småkaxig blev jag. Min chef gav mig sen uppgiften att söka en av platserna som dansare i årets kulturhuvudstadsinvigning, trots pirr i magen och ”viss” -hosthost medvetenhet om min underkvalificerade utbildning och fysiska flexibilitet väljer jag att delta på audition. Såklart (utan några som helst fördomar mot sådana tokar som mig själv), så är jag den enda i rullstol och bland få som inte har en fin akademisk ballettutbildning i Stockholm eller Tyskland och liknande. Nåväl när jag rullar in på uppvärmningsgolvet bland de andra, så gäller bara en sak, LE, blunda för de andras kulturella vana i danssammanhang, och köra mitt race! GULP!! (och ihärdigt banka in i min hjärna att jag är okej.., jag gör så gott jag kan.., jag är också fin..-om än på litet annat sätt(!), och att det är okej att känna sig som ett ufo ibland.)

Denna då arbetsintervju handlar inte om att sitta och berätta om sig själv.. utan här handlar det om att göra snygga och kontrollerade sidohopp, graciösa kullerbyttor, djupa, läckra, samiska steg sittandes PÅ HUK. Bara som exempel. Hörrni, prova att göra dessa i rullstolen, utan betänketid för att anpassa modellerna så att de ska vara coola för mig. -Och prova att dessutom känna er coola SAMTIDIGT.

Jag är så otroligt tacksam för vad denna auditiondag gav mig i fråga om träning i personligt ledarskap! Jag är så tacksam att jag ibland är för kaxig för att förstå vart en rullstol inte riktigt platsar. jag är tacksam för att folk ikring mig tror på mig, som min chef och pojkvän tex gjorde i det här fallet. Jag är så tacksam för att jag for dit för att visa hur kultur, uppfinningsrikedom och förmåga att leverera något fint på scen skulle kunna se ut -då man har helt andra förutsättningar än de andra.

Jag blev inte uttagen. jag ägnande bara någon h åt att vara lite irriterad på att arrangören inte sa att jag hade ytterst knappa chanser att kvala då rörelserna var förutbestämda och rätt så olämpliga för mig. Och någon vecka senare fick jag ett mail med önskemål från en annan grupp som önskade se mig i en annan mindre invigning senare under året, snäppet för lätt för vad jag önskat, men ett steg närmare min större dröm om dansframträdande. Så kan livet ta oss, då vi tackar ja!
Marlene Bergqvist