Samtalet ska ge kraft till framgång

Vid 19 års ålder fick Linda Hellqvist stroke, nu startar hon en studiecirkel för personer med förvärvad hjärnskada, med namnet Jag kan känna kraft.

Linda vill skapa en miljö där personer med förvärvad hjärnskada har möjlighet att prata om  känslorna kring skadan.

- Jag minns att jag saknade det under rehabiliteringen, visst pratade vi om känslor men fokus låg till största delen på att bli fysiskt bättre.
I studiecirkelns pedagogik har Linda hittat den arena för samtal som hon sökt. Tillsammans formar gruppen innehållet för de åtta träffar som planerats.

- Det är viktigt att de som är med får berätta sin historia, alla ska få utrymme att dela med sig av känslor, tankar och erfarenheter i den mån man vill.
Det som sägs i rummet under träffarna stannar där.

Linda beskriver upplevelsen av att inte vara samma person som innan sin stroke, att vara någon annan, att hitta sig själv på nytt. Ilskan och frustrationen över att det går så sakta att göra saker.
- Omgivningen har svårt att förstå. De ser framsteg och tror att jag ska bli återställd, men det är en permanent skada jag blir inte bra. Hjärntröttheten syns inte utanpå, kroppen vill hänga med kompisar men hjärnan säger nej. Hur hanterar man sina egna och andras förväntningar? Sådant här är svårt att prata om med någon som inte själv har en förvärvad hjärnskada.

Jag kan känna kraft genomförs i samarbete med Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft Umeå och ABF Umeåregionen
Camilla Björnehall

Fakta om studiecirkeln Jag kan känna kraft
Start 2 oktober 2014 men gruppen kan fyllas på de första tre gångerna

Tillfällen 8
Lokal Vargen, Storgatan 76 i Umeå
Anmälan skicka ett mejl eller ring till Linda
mumel83@hotmail.com 070 354 04 15
eller till Tobias Janze, ABF Umeåregionen
tobias.janze@abf.se

Barmark

Så fantastiskt det är med barmark. Det går så lätt Lixom. Vintern är ju fantastisk också och jag vet ju att inom ett par dagar med seg snö på marken så har en tränat upp tålamod, benmuskler, lagt ny extra tid på rutterna för att hinna och då har mitt kroppsminne och bålmusklorna blivit invanda i hur jag ska tilta kroppen i rullstolen för att få rätt tyngd på drivande hjul i olika typer av snöunderlag, ja ni förstår allt det där. Jag vet att det bara är ett par dagar som hornen får växa ut på mig då förändringen sker. Då plogbilar ska inse att det är dax att kalla in personal att fara ut och jobba i arla morgonstund, ett par dar som det slirar och jag är lite för svag, men sen är ju det förbi. Men oavsett så njuter jag nu så otroligt mycket här i Umeå utav sista dagarna med slät, enkel, lättframkomlig, snabb och smidig barmark.

// Marlene Bergqvist

Jag skulle vilja berätta en liten historia. Den är inte speciellt glamorös och i skrivandets stund var jag inte på mitt bästa humör men det är min verklighet. Denna status är hämtad från facebook.

Mina texter brukar bli långa så jag ska försöka fatta mig kort. Vad är det för jävla skit man får dras med?
Inte nog med att man är CP man får dessutom hjälpmedel som inte fungerar som dom ska, dom senaste åren har det blivit mindre pengar till allt vad hjälpmedel heter vilket resulterar i fruktansvärt dålig kvalité. Min permobil har pajat dubbelt så många gånger på ett år som min gamla gjorde på sju, det är allt ifrån att det gnekar och låter till att ryggstödet är löst, bälten lossnar, till att bromsarna inte fungerar, till att permon utan förvarning bara dör när jag är på väg över ett övergångsställe. Nu, det senaste, fotplattorna har bara glidit längre och längre ner, nu nuddar fanskapen golvet när jag kör inomhus och skrapar i parketten. Det är ju bra.
Jag som inte kan gå är beroende av att mina hjälpmedel funkar som dom ska, annars blir jag tyvärr sängliggande, som jag blivit vid några tillfällen, som en 90-åring, det känns ju bra vid 23. Men uppenbarligen så är det för mycket begärt att vardagen ska fungera och flyta på.
Aja, vi får väl se om jag nån gång kan få rätsida på detta, tvivlar starkt på det dock.
Man får hanka sig fram i trasiga hjälpmedel som gör en till tre gånger mer invalid än vad man redan är, men det är ingen fara, vi sparar ju pengar.
Jag kommer aldrig sluta delta i samhället, även om jag måste göra det med pajade hjälpmedel. Ibland blir man bara riktigt, riktigt, riktigt less, det påverkar jobbet, det påverkar arbetet, det påverkar allt.
Ps. Fan, nu blev det en sån där lång status /Erik Nyström

Förtidsrösta hos Handikappföreningarnas samarbetsorgan, Storgatan 76 i Umeå

Förtidsröstning hos Handikappföreningarnas samarbetsorgan (HSO) i Umeå, lokal Linnéan, ingång Storgatan/Häradshövdingegatan.

Onsdag 27 augusti kl. 15.00 – 19.00

Onsdag den 3 september kl. 15.00 – 19.00

Om du inte har ditt röstkort med dig kan vi ordna ett nytt i röstningslokalen. Om du har några frågor kan du kontakta valnämndens kansli.

Tordleif Hansson, tel. 16 12 49

Britt-Mari Häggström, tel 16 12  35

Välkomna!

En vandring till hjuls bland en samling buskar och träd

Nu är bandet klippt för ett av Arboretum Norr:s nytillskott under sommaren 2014. På bilden ser du starten på Legdaleden, en 900 meter lång promenad på tillgänglig mark oavsett fortskaffningsmedel.

  Du färdas genom en samling av träd och buskar från Sibirien, Östra Nordamerika, Västra Nordamerika och Europa med Umeälvens lugna och forsande vatten nedanför.

Här och var bland träden finns verk av konstnärerna Carina Olsson, Rebecka Adelhult Feklistoff och Ulla Thøgersen, som tillsammans utgör utställningen Förflyttningar.

Arboretets föreståndare, Jonny Schimmel, guidar oss på denna premiärpromenad och berättar bland annat om trädens vandringar beroende på klimatet och om insamlingsresor som gjorts för att skapa en bank av frön och växter, så att en variation i växtligheten kan bibehållas i händelse av sjukdomsangrepp eller andra förändringar i förutsättningar.

Klicka här för veta mer om Arboretum Norr

//Camilla Björnehall

Ge dig tid att möta

Våga släppa din prestige, våga be om hjälp, våga låta människor hjälpa dig. Livet och vardagen blir så mycket enklare då och du får nya bekantskaper på köpet.

Ge dig tid att fråga, ge dig tid att lyssna. Kanske får du förtroendet att ta del av en annan människas berättelse. Berättelser som legat dolda för omvärlden av rädsla att mista, rädsla att det inte passar sig, att inte passa in.

Det kan vara en tung börda att bära. Våga dela bördan med någon och upptäck likheter, gemensamma erfarenheter.
Din berättelse har format dig till den du är. Var stolt över den.

Låt oss inte vara främlingar för varandra

//Camilla Björnehall

Galna åtaganden

Hög av upplevelserna från att ha provat på livet som dansare genom projektet Hi-hat Xpress  så var jag sugen på meeeer! Lite småkaxig blev jag. Min chef gav mig sen uppgiften att söka en av platserna som dansare i årets kulturhuvudstadsinvigning, trots pirr i magen och ”viss” -hosthost medvetenhet om min underkvalificerade utbildning och fysiska flexibilitet väljer jag att delta på audition. Såklart (utan några som helst fördomar mot sådana tokar som mig själv), så är jag den enda i rullstol och bland få som inte har en fin akademisk ballettutbildning i Stockholm eller Tyskland och liknande. Nåväl när jag rullar in på uppvärmningsgolvet bland de andra, så gäller bara en sak, LE, blunda för de andras kulturella vana i danssammanhang, och köra mitt race! GULP!! (och ihärdigt banka in i min hjärna att jag är okej.., jag gör så gott jag kan.., jag är också fin..-om än på litet annat sätt(!), och att det är okej att känna sig som ett ufo ibland.)

Denna då arbetsintervju handlar inte om att sitta och berätta om sig själv.. utan här handlar det om att göra snygga och kontrollerade sidohopp, graciösa kullerbyttor, djupa, läckra, samiska steg sittandes PÅ HUK. Bara som exempel. Hörrni, prova att göra dessa i rullstolen, utan betänketid för att anpassa modellerna så att de ska vara coola för mig. -Och prova att dessutom känna er coola SAMTIDIGT.

Jag är så otroligt tacksam för vad denna auditiondag gav mig i fråga om träning i personligt ledarskap! Jag är så tacksam att jag ibland är för kaxig för att förstå vart en rullstol inte riktigt platsar. jag är tacksam för att folk ikring mig tror på mig, som min chef och pojkvän tex gjorde i det här fallet. Jag är så tacksam för att jag for dit för att visa hur kultur, uppfinningsrikedom och förmåga att leverera något fint på scen skulle kunna se ut -då man har helt andra förutsättningar än de andra.

Jag blev inte uttagen. jag ägnande bara någon h åt att vara lite irriterad på att arrangören inte sa att jag hade ytterst knappa chanser att kvala då rörelserna var förutbestämda och rätt så olämpliga för mig. Och någon vecka senare fick jag ett mail med önskemål från en annan grupp som önskade se mig i en annan mindre invigning senare under året, snäppet för lätt för vad jag önskat, men ett steg närmare min större dröm om dansframträdande. Så kan livet ta oss, då vi tackar ja!
Marlene Bergqvist