Vad hotar handikapprörelsen?

Jag tror på konflikt. Inte i bemärkelsen att det är bra att slåss. Konflikt i bemärkelsen att mycket av samhällets utveckling grundar sig i att olika grupper har olika, motstridiga, intressen. Jag tror inte att samhället förändras för att människor är goda, jag tror det förändras när människor kräver, gör sina intressen hörda, då börjar processen mot en lösning, mot förändring. 

När en grupp kräver något så hotar det något hos en annan grupp (annars skulle det inte bli en konflikt och alla skulle få sin vilja igenom). När arbetarna började kräva drägliga arbetsvillkor hotade det kapitalägarnas vinstuttag. När homosexuella började kräva att få gifta sig och bilda familj hotade det idén om kärnfamiljen. Så, vad är det handikapprörelsen hotar? Vilka värden är det som man ifrågasätter? På vilket sätt måste personer utan funktionsnedsättning ändra sig för att möta handikapprörelsens villkor?

Kanske måste man börja bakifrån för att svara på den frågan. Vad hotar handikapprörelsen inte? Inom handikapprörelsen finns det personer med alla former av funktionsnedsättning. Synskadade. Rullstolsburna. Psykiskt sjuka. Dyslektiker. Listan är lång. Den enda gemensamma nämnare är att man har något som gör att man anses avvika från det normala. Och om man ser på saken från det hållet - hotar man då det normala? Det normala, allt som människor tar för sanning? Allt? Är handikapprörelsens välsignelse och förbannelse att den utgör ett hot mot allt?

Kanske kan man tänka så här: En person som inte kan göra en handling snabbt och effektivt hotar samhällets konkurrenstanke. En person vars liv kommer ta slut innan hen når medelåldern hotar vår tidsuppfattning. En person som inte kan se Mona-Lisa och en person som inte kan hör Mozart hotar vår uppfattningen om konst. En person som stammar eller talar långsamt hotar samtalets struktur.

När då personen utan funktionsnedsättningen möter detta tvingar det den att tänka om, ifrågasätta konkurrensen, effektiviteten, konsten, tidsuppfattningen och samtalets struktur. Den måste förändras för att kunna hantera det. Och är det något som människan är ytterst ovillig till är det att förändras och tänka om, så hen kommer att avfärda det, hen kommer inte att förändras.

Så var ligger då välsignelsen? Välsignelsen är att handikapprörelsen är den mest revolutionära kraft som någonsin har funnits i samhället. Den kraft som skulle kunna förändra allt.  Och förbannelsen? Förbannelsen ligger i detta enkla faktum - när man är ett hot mot allt har man en stark kraft emot sig - rädslan för förändring.

/Anders Öhberg

En trappa jag gillar

Då var det dax att fara en sväng igen! Yeey! Denna gång är det brosdotter ( och hennes mamm och papp såklart), samt återträff med dansarna i hihat som står på listan! Påstigning på planet är det dax för och Jag måste verkligen visa denna fantastiska pryl, det är en trappa. Jag ska berätta mer om denna pryl, men först… 



Trappor för mig brukar betyda uteslutande eller ont i benen, eller svett och otymplighet. Oftast måste jag då lämna min kära rullstol, eller tjava på med att bära för tunga grejor, kämpa, klagande höfter, elektriskt hår( och elektriskt hår, det mina vänner, om något, gör mig på riktigt dåligt humör). Men det jag också stör mig på gällande trappor. Är så många människor jag får lämna pga trappor. Ibland får man gå runt till någon tjusig VIPentre där man på vägen kan få stöta på förmåner som att   Möta spännande saker bakom kulisserna, bli bjuden på en kopp kaffe, en varmare väg eller annat. I annat fall kan bakom kulisserna innebära att passera soprum, lagerförråd, låsta grindar eller långa omvägar. Men att tappa följet med människorna jag nyss gick med-Det är trist. Tänk er skoltiden; japp jag hänger med er (lite blygt) ni verkar trevliga… Oops, trapp, jag går runt och letar hiss, oops, hittade aldrig igen er…och om jag gör det har jag för den delen ingen aning om vart ni är i samtalet eftersom jag varit borta en kvart… jag har aldrig varit sårad av mitt rörelsehinder, eller av min rullstol. Men jag har varit sårad av en trapp, som separat mig från då jag velat hänga med, haka på, se, ta mig in, eller ut. 

 

Dit jag vill komma, denna trapphiss som finns till flygplanen i Umeå, den är fantastisk. Man går i trappen, men med hjälp av hissen. Jag kan ta precis samma väg som alla andra! Än om jag oftast gillar att ”gå min egen väg” och än om jag ofta växer utav det.. Så kan det ändå ibland vara skönt att följa den väg ni tar.

// Marlene Bergqvist

Ärtsoppa och pannkakor

Vem har bestämt att man ska äta ärtsoppa och pannkakor på torsdagar? Det torde inte vara många som vet det idag. Jo, det har en historisk förklaring, men de faktorer som låg till grund för det föreligger inte idag, likväl lever normen vidare av tradition.

Normen om ärtsoppa och pannkaka är ju dock en norm som de flesta av oss vågar bryta och inte vill eller ids följa. Vi inser också att det kan vara både tråkigt och dumt att varje torsdag äta ärtsoppa och pannkaka. Det finns de som inte alls hört talas om ärtsoppa och pannkaka på torsdagar och det finns de som tycker att det är gammaldags och så gör vi inte nu längre. Det finns ju sushi, och tacos och meze och pommes med bea och... ja, variationerna är oändliga och vi har kommit långt från gamla tiders matvanor.

Ni förstår säkert vad jag är ute efter. Livet har mycket att erbjuda. Att bestämma sig för att bara vissa saker är bra, eller att de är så bara för att det "alltid" har varit så, och utestänga annat gör att livet blir allt bra enformigt och begränsande och i längden skulle det dessutom innebära att alla andra variationer inte tillåts existera. Det skulle inte finnas utrymme, för att vi inte skulle ge det utrymme.

Det mesta i livet är som det är för att vi har bestämt oss för att det är på ett särskilt sätt eller för att det varit på ett särskilt sätt förut, men så behöver det inte fortsätta vara. Eller vad säger du, visst gillar du annat än ärtsoppa och pannkakor?

/Sophie Karlsson