Är det mod att lagstifta om en mänsklig rättighet?

Den 19 november 2010 gick remisstiden ut för förslaget i promemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20), att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. DHR tog inför Internationella funktionshinderdagen 2011 initiativ till  Torsdagsaktionen. Från 1 december 2011 till den 27 februari 2014 fanns manifestationen  på plats inför varje regeringssammanträde.
Många funktionshinderförbund har slutit upp bakom manifestationen, läs listan på vilka genom att klicka på tisdagsaktionens länk längre ner på inlägget.  Den 3 mars 2014 presenterade intigrationsminister Erik Ullenhag en lagrådsremiss som innebär att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning införs i diskrimineringslagen. Lagen beräknas träda i kraft 1 januari 2015. 

I förslaget finns dock ett flertal undantag som får mig att undra om lagen i själva verket blir tandlös. På Handikappförbundens hemsida säger ordförande Ingrid Burman att det är en halv seger.
Läs Handikappförbundens kommentar om den utvidgade diskrimineringslagen
  http://hso.se/press/Senaste-nytt/Handikappforbunden-kommenterar-den-utvidgade-diskrimineringslagen-En-halv-seger/

Men torsdagsaktionen vill ha en hel seger och byter  namn till tisdagsaktionen. Med start tisdag 18 mars samlas manifestationen på Mynttorget och kommer att stå utanför riksdagshuset när ledamöterna anländer till sina utskottssammanträden och påminna om att det fortfarande finns tid att förändra lagförslaget. 
Läs lagrådsremissen och om Tisdagsaktionen här  http://dhr.se/tisdagsaktionen

Tisdagsaktionen visar tydligt på den anda som måste prägla påverkansarbete. Framåt, framåt,framåt. Att luta sig tillbaka och klappa sig förnöjt på magen, tro att en är klar, är aldrig ett alternativ. Det är nu jobbet börjar. Hur stor är kunskapen hos förtroendevalda ute i landet om att bristande tillgänglighet kommer att bli diskriminering från och med januari 2015? Hur stor är kunskapen hos gemene man? Hur stor är kunskapen hos människor med funktionsnedsättning om att detta verktyg finns att tillgå?
//Camilla Björnehall
Källor: www.dhr.se/tisdagsaktionen och www.hso.se

Ting tar tid

Ting tar tid fick jag höra på en konferens för många år sedan och det gör det, men plötsligt händer det.
Paralympics i Sotji 2014. SVT direktsänder både i TV och på nätet. Känslan är svindlande, nästan overklig. Det var precis det här jag ville ha, det här jag menade när jag sista året på gymnasiet skrev mitt specialarbete med titeln: Varför får Handikappidrotten så lite utrymme i media?

Jag minns hur less jag var på den så kallade bevakningen av funktionshinderidrotten.
Såhär skrev jag:
"När väl handikappidrotten visas i TV har redaktionen ofta vinklat inslaget så att man ska "tycka synd" om personen i fråga, eller tänka: Vad duktig hon eller han är. Jag har ett exempel som visar på just detta.
När TV visade ett 1,5 timmes sammandrag från vinterParalympics 1998 fokuserades programmet på den estländska truppen som äntligen fått tillräckligt med pengar för att kunna åka. Tittarna får även se en av flickorna spela piano. Det här var alltså ett sammandrag från vinterParalympics. Vad förväntar du dig att få se när det i programtablån står "ett sammandrag från vinterParalympics"? Jag förväntar mig i alla fall att få se hur det gick i de olika grenarna. Så är det ju om det visas sammandrag från utförsåkning eller bordtennis, man får se de avgörande sekvenserna och lite intervjuer. Det är precis det jag vill se, inte någon som spelar piano."

Jag pratade med tidningar och radio i länet för att finna svaret på min frågeställning och fick raka, ärliga svar. Minns också hur besviken jag var över att SVT-sport inte svarade på det brev med frågor jag skickat till dem. Specialarbetet fick de i alla fall. Vem vet, kanske var det någon som läste det? För här sitter jag 14 år senare och kan följa Paralympics direkt och tävlingsdagarna sys ihop, sammanfattas i ett kvällsmagasin.
Visst kan det ibland smyga sig in en känsla av "Vad duktiga de är som håller på" i tonfall och så men vet ni, det strunta jag i just nu. Jag vet också att det har bedrivits och bedrivs ett gediget påverkansarbete för att synliggöra funktionshinderidrotten och höja dess status - och att det är det arbetet som nu givit sin första ordentliga skörd. Men kanske har jag också bidragit lite grand.
//Camilla Björnehall

Vad hotar handikapprörelsen?

Jag tror på konflikt. Inte i bemärkelsen att det är bra att slåss. Konflikt i bemärkelsen att mycket av samhällets utveckling grundar sig i att olika grupper har olika, motstridiga, intressen. Jag tror inte att samhället förändras för att människor är goda, jag tror det förändras när människor kräver, gör sina intressen hörda, då börjar processen mot en lösning, mot förändring. 

När en grupp kräver något så hotar det något hos en annan grupp (annars skulle det inte bli en konflikt och alla skulle få sin vilja igenom). När arbetarna började kräva drägliga arbetsvillkor hotade det kapitalägarnas vinstuttag. När homosexuella började kräva att få gifta sig och bilda familj hotade det idén om kärnfamiljen. Så, vad är det handikapprörelsen hotar? Vilka värden är det som man ifrågasätter? På vilket sätt måste personer utan funktionsnedsättning ändra sig för att möta handikapprörelsens villkor?

Kanske måste man börja bakifrån för att svara på den frågan. Vad hotar handikapprörelsen inte? Inom handikapprörelsen finns det personer med alla former av funktionsnedsättning. Synskadade. Rullstolsburna. Psykiskt sjuka. Dyslektiker. Listan är lång. Den enda gemensamma nämnare är att man har något som gör att man anses avvika från det normala. Och om man ser på saken från det hållet - hotar man då det normala? Det normala, allt som människor tar för sanning? Allt? Är handikapprörelsens välsignelse och förbannelse att den utgör ett hot mot allt?

Kanske kan man tänka så här: En person som inte kan göra en handling snabbt och effektivt hotar samhällets konkurrenstanke. En person vars liv kommer ta slut innan hen når medelåldern hotar vår tidsuppfattning. En person som inte kan se Mona-Lisa och en person som inte kan hör Mozart hotar vår uppfattningen om konst. En person som stammar eller talar långsamt hotar samtalets struktur.

När då personen utan funktionsnedsättningen möter detta tvingar det den att tänka om, ifrågasätta konkurrensen, effektiviteten, konsten, tidsuppfattningen och samtalets struktur. Den måste förändras för att kunna hantera det. Och är det något som människan är ytterst ovillig till är det att förändras och tänka om, så hen kommer att avfärda det, hen kommer inte att förändras.

Så var ligger då välsignelsen? Välsignelsen är att handikapprörelsen är den mest revolutionära kraft som någonsin har funnits i samhället. Den kraft som skulle kunna förändra allt.  Och förbannelsen? Förbannelsen ligger i detta enkla faktum - när man är ett hot mot allt har man en stark kraft emot sig - rädslan för förändring.

/Anders Öhberg

En trappa jag gillar

Då var det dax att fara en sväng igen! Yeey! Denna gång är det brosdotter ( och hennes mamm och papp såklart), samt återträff med dansarna i hihat som står på listan! Påstigning på planet är det dax för och Jag måste verkligen visa denna fantastiska pryl, det är en trappa. Jag ska berätta mer om denna pryl, men först… 



Trappor för mig brukar betyda uteslutande eller ont i benen, eller svett och otymplighet. Oftast måste jag då lämna min kära rullstol, eller tjava på med att bära för tunga grejor, kämpa, klagande höfter, elektriskt hår( och elektriskt hår, det mina vänner, om något, gör mig på riktigt dåligt humör). Men det jag också stör mig på gällande trappor. Är så många människor jag får lämna pga trappor. Ibland får man gå runt till någon tjusig VIPentre där man på vägen kan få stöta på förmåner som att   Möta spännande saker bakom kulisserna, bli bjuden på en kopp kaffe, en varmare väg eller annat. I annat fall kan bakom kulisserna innebära att passera soprum, lagerförråd, låsta grindar eller långa omvägar. Men att tappa följet med människorna jag nyss gick med-Det är trist. Tänk er skoltiden; japp jag hänger med er (lite blygt) ni verkar trevliga… Oops, trapp, jag går runt och letar hiss, oops, hittade aldrig igen er…och om jag gör det har jag för den delen ingen aning om vart ni är i samtalet eftersom jag varit borta en kvart… jag har aldrig varit sårad av mitt rörelsehinder, eller av min rullstol. Men jag har varit sårad av en trapp, som separat mig från då jag velat hänga med, haka på, se, ta mig in, eller ut. 

 

Dit jag vill komma, denna trapphiss som finns till flygplanen i Umeå, den är fantastisk. Man går i trappen, men med hjälp av hissen. Jag kan ta precis samma väg som alla andra! Än om jag oftast gillar att ”gå min egen väg” och än om jag ofta växer utav det.. Så kan det ändå ibland vara skönt att följa den väg ni tar.

// Marlene Bergqvist

Ärtsoppa och pannkakor

Vem har bestämt att man ska äta ärtsoppa och pannkakor på torsdagar? Det torde inte vara många som vet det idag. Jo, det har en historisk förklaring, men de faktorer som låg till grund för det föreligger inte idag, likväl lever normen vidare av tradition.

Normen om ärtsoppa och pannkaka är ju dock en norm som de flesta av oss vågar bryta och inte vill eller ids följa. Vi inser också att det kan vara både tråkigt och dumt att varje torsdag äta ärtsoppa och pannkaka. Det finns de som inte alls hört talas om ärtsoppa och pannkaka på torsdagar och det finns de som tycker att det är gammaldags och så gör vi inte nu längre. Det finns ju sushi, och tacos och meze och pommes med bea och... ja, variationerna är oändliga och vi har kommit långt från gamla tiders matvanor.

Ni förstår säkert vad jag är ute efter. Livet har mycket att erbjuda. Att bestämma sig för att bara vissa saker är bra, eller att de är så bara för att det "alltid" har varit så, och utestänga annat gör att livet blir allt bra enformigt och begränsande och i längden skulle det dessutom innebära att alla andra variationer inte tillåts existera. Det skulle inte finnas utrymme, för att vi inte skulle ge det utrymme.

Det mesta i livet är som det är för att vi har bestämt oss för att det är på ett särskilt sätt eller för att det varit på ett särskilt sätt förut, men så behöver det inte fortsätta vara. Eller vad säger du, visst gillar du annat än ärtsoppa och pannkakor?

/Sophie Karlsson

Tanken bakom bloggens logotype

En logotype ska förmedla budskapet, känslan för produkten den ska marknadsföra.
Den här bloggen ska utstråla kraft, mod och stolthet. Kraften och modet att ta makten över sitt eget liv. Kraften och modet att säga vad en tycker och stolthet över att tillhöra en minoritet. Utifrån dessa ord har Anders Öhberg skapat vår logga.

Så här tänker han
 Boxen kan både ses som "normen" som ska granskas i normiologi och i varianten med sprayfärg så pekar det på att man tänker "utanför boxen". Typsnittet är Comic sans, det mest bespottade typsnittet med lägst status av dom alla. Både boxen och texten gjorde jag i sprejmall-stil, alltså en sådan mall man har med sig om man ska ut och måla på väggar i stan (i texten är det linjerna som knyter ihop texten som visar detta). Detta tycker jag visar på en motståndsposition och en vilja att inte vara till lags. Gjorde även i:en små så texten blev mer levande och inte för enhetlig (mångfald och sådant)

Du kalla fria nord

 

Att befinna mig utanför Sveriges trygga gränser under nästan sex veckor och att dessa  sex veckor dessutom tillbringades i Palestina, har fått mig att reflekterat mycket över det samhälle jag lever i. Hela tiden stöter jag på paradoxer.

 

I Sverige pratar vi om mänskliga rättigheter, är med och driver fram dokument som värnar och skyddar individens rätt att göra egna val och kunna leva sitt liv som en vill. Det finns många olika sorters stödinsatser som ska göra det möjligt för människor oavsett funktionalitet att kunna leva som andra. Med de godaste intentioner skapas system och modeller för det. Dessa system och modeller har gjort det möjligt för mig att vara så självständig som jag är men samtidigt kan jag känna mig väldigt låst.

 

För i och med de här systemen och modellerna har samhället bestämt vad det är att "leva som andra". Om du är i behov av stöd är det bara att anpassa dig och allt som oftast behöver du bevisa, försvara din rätt till stödet. Hur mycket värde har jag egentligen som kvinna med funktionsnedsättning i Sverige idag?

 Räknas jag som fullvärdig medborgare när det kommer till kritan eller är jag lätt att glömma bort om jag inte gör mig hörd?

Hur intressant är jag som "giftasmaterial"?

I Palestina där kvinnor med funktionsnedsättning inte ses som "riktiga" kvinnor eftersom de inte kan ta hand om barn och ett hem - och där kvinnor med funktionsnedsättning har svårt att bli gifta eftersom den generella uppfattningen i samhället är att funktionsnedsättningen sitter i generna oavsett vilken funktionsnedsättning det handlar om.

Där kände jag mig friare än någonsin tidigare i mitt liv.

Därför att jag, tack vare människorna runt omkring mig, slapp planera och anpassa mig. Jag kunde vara så spontan som jag egentligen är.

Jag kände mig värdefull och sedd i varje möte. Människor tar verkligen hand om varandra, visar uppskattning och utstrålar värme i vardagen. Fastnar inte vid problem utan hittat istället lösningar på vad som kändes som fem minuter.

Jag fick punktering en gång. Då skickades rullstolen i en taxi till en verkstad och en timme senare kom chauffören tillbaka med stolen och däcket var helt.

Två veckor innan jag reste till Palestina skrev jag ett mejl till hjälpmedelscentralen för att rullstolens gummihandtag hade lossnat och ryggen var lite lös. Mejlet skickades i början av augusti. Jag har ännu inte fått något svar. Förmodligen hittade mejlet inte rätt adress, men då kan väl den som fick det trycka på vidarebefodra så att det hamnade i rätt mejlbox?

 

Då och då kom tanken över mig, får jag vara så här lycklig, får jag må så här bra? Jag inser att denna tillvaro jag befann mig i nog delvis berodde på att jag är en vit kvinna från Sverige.

//Camilla Björnehall