Socialdemokraterna och Miljöpartiet lanserar anställningsformen Flexjobb på den svenska arbetsmarknaden

Arbeta 100 procent av din förmåga, få 100 procent lön.

Läs mer på Neuroförbundets hemsida
 http://www.neuroforbundet.se/nyheter/neuroforbundet-mojliggor-en-flexiblare-arbetsmarknad-/

Frågan är: Hur många kommer att komma igenom nålsögat och bli berättigad möjligheten att söka Flexjobb?

Kommer Flexjobbreformen att ersätta lönebidraget som det ser ut idag?

kommer den årliga uppföljningen av arbetsförmågan, i dialog mellan arbetstagaren, arbetsgivaren, fackförbund, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan och mot en medicinsk bakgrund, att ge den anställde arbetsro?
//Camilla Björnehall

Joakim Blomqvist föreläser på Livslustdag

Den 8 oktober 2014 arrangerar Nämnden för folkhälsa och primärvård i Umeåregionen, Nämnden för funktionshinder och habilitering, Funktionshinder- och patientföreningar samt Kommunala handikapprådet gemensamt den årliga Livslustdagen. Öppen för dig som är intresserad.

Temat för årets eftermiddag är: Att må bra här och nu. Du kommer bland annat att få höra Joakim Blomqvist, psykolog och tidigare tränare i Umeå IK, prata under rubriken Lyckofällan. Hur du med hjälp av mindfullness kan ta dig ur den.

Program
Onsdagen 8 oktober 2014
Fullmäktigesalen, Landstingshuset
Köksvägen 11, Umeå

12.30 Registrering och mingel

13.00 Välkommen
Representant från föreningarna
hälsar oss välkomna

13.05 Lyckofällan
Joakim Blomqvist, psykolog, bakgrund
som assisterande tränare Umeå FC
och tränare Umeå IK, berättar om
mindfulness som ett verktyg att
ta sig ur lyckofällan

14.10 Ume älvdal
Christer Paulsson berättar

14.40 Fika

15.10 Vad gör man när livslusten tryter?
Hulda Sandelin, ambassadör Hjärnkoll. Om vikten att prata om vår psykiska hälsa
och vad vi kan göra när det känns som svårast.

16.00 Avslutning. Harriet Hedlund och Kenneth Andersson,
ordförande i respektive nämnd

Anmälan: Senast 6 oktober till:
Ann-Sofi Grenholm, Västerbottens läns landsting,
901 89 Umeå
Telefon 090-785 70 78, e-post: annsofi.grenholm@vll.se
Kostnad: Eftermiddagen är kostnadsfri, anmälan för att fika ska
kunna beställas
Välkommen till en spännande dag

Samtalet ska ge kraft till framgång

Vid 19 års ålder fick Linda Hellqvist stroke, nu startar hon en studiecirkel för personer med förvärvad hjärnskada, med namnet Jag kan känna kraft.

Linda vill skapa en miljö där personer med förvärvad hjärnskada har möjlighet att prata om  känslorna kring skadan.

- Jag minns att jag saknade det under rehabiliteringen, visst pratade vi om känslor men fokus låg till största delen på att bli fysiskt bättre.
I studiecirkelns pedagogik har Linda hittat den arena för samtal som hon sökt. Tillsammans formar gruppen innehållet för de åtta träffar som planerats.

- Det är viktigt att de som är med får berätta sin historia, alla ska få utrymme att dela med sig av känslor, tankar och erfarenheter i den mån man vill.
Det som sägs i rummet under träffarna stannar där.

Linda beskriver upplevelsen av att inte vara samma person som innan sin stroke, att vara någon annan, att hitta sig själv på nytt. Ilskan och frustrationen över att det går så sakta att göra saker.
- Omgivningen har svårt att förstå. De ser framsteg och tror att jag ska bli återställd, men det är en permanent skada jag blir inte bra. Hjärntröttheten syns inte utanpå, kroppen vill hänga med kompisar men hjärnan säger nej. Hur hanterar man sina egna och andras förväntningar? Sådant här är svårt att prata om med någon som inte själv har en förvärvad hjärnskada.

Jag kan känna kraft genomförs i samarbete med Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft Umeå och ABF Umeåregionen
Camilla Björnehall

Fakta om studiecirkeln Jag kan känna kraft
Start 2 oktober 2014 men gruppen kan fyllas på de första tre gångerna

Tillfällen 8
Lokal Vargen, Storgatan 76 i Umeå
Anmälan skicka ett mejl eller ring till Linda
mumel83@hotmail.com 070 354 04 15
eller till Tobias Janze, ABF Umeåregionen
tobias.janze@abf.se

Barmark

Så fantastiskt det är med barmark. Det går så lätt Lixom. Vintern är ju fantastisk också och jag vet ju att inom ett par dagar med seg snö på marken så har en tränat upp tålamod, benmuskler, lagt ny extra tid på rutterna för att hinna och då har mitt kroppsminne och bålmusklorna blivit invanda i hur jag ska tilta kroppen i rullstolen för att få rätt tyngd på drivande hjul i olika typer av snöunderlag, ja ni förstår allt det där. Jag vet att det bara är ett par dagar som hornen får växa ut på mig då förändringen sker. Då plogbilar ska inse att det är dax att kalla in personal att fara ut och jobba i arla morgonstund, ett par dar som det slirar och jag är lite för svag, men sen är ju det förbi. Men oavsett så njuter jag nu så otroligt mycket här i Umeå utav sista dagarna med slät, enkel, lättframkomlig, snabb och smidig barmark.

// Marlene Bergqvist

Jag skulle vilja berätta en liten historia. Den är inte speciellt glamorös och i skrivandets stund var jag inte på mitt bästa humör men det är min verklighet. Denna status är hämtad från facebook.

Mina texter brukar bli långa så jag ska försöka fatta mig kort. Vad är det för jävla skit man får dras med?
Inte nog med att man är CP man får dessutom hjälpmedel som inte fungerar som dom ska, dom senaste åren har det blivit mindre pengar till allt vad hjälpmedel heter vilket resulterar i fruktansvärt dålig kvalité. Min permobil har pajat dubbelt så många gånger på ett år som min gamla gjorde på sju, det är allt ifrån att det gnekar och låter till att ryggstödet är löst, bälten lossnar, till att bromsarna inte fungerar, till att permon utan förvarning bara dör när jag är på väg över ett övergångsställe. Nu, det senaste, fotplattorna har bara glidit längre och längre ner, nu nuddar fanskapen golvet när jag kör inomhus och skrapar i parketten. Det är ju bra.
Jag som inte kan gå är beroende av att mina hjälpmedel funkar som dom ska, annars blir jag tyvärr sängliggande, som jag blivit vid några tillfällen, som en 90-åring, det känns ju bra vid 23. Men uppenbarligen så är det för mycket begärt att vardagen ska fungera och flyta på.
Aja, vi får väl se om jag nån gång kan få rätsida på detta, tvivlar starkt på det dock.
Man får hanka sig fram i trasiga hjälpmedel som gör en till tre gånger mer invalid än vad man redan är, men det är ingen fara, vi sparar ju pengar.
Jag kommer aldrig sluta delta i samhället, även om jag måste göra det med pajade hjälpmedel. Ibland blir man bara riktigt, riktigt, riktigt less, det påverkar jobbet, det påverkar arbetet, det påverkar allt.
Ps. Fan, nu blev det en sån där lång status /Erik Nyström

Förtidsrösta hos Handikappföreningarnas samarbetsorgan, Storgatan 76 i Umeå

Förtidsröstning hos Handikappföreningarnas samarbetsorgan (HSO) i Umeå, lokal Linnéan, ingång Storgatan/Häradshövdingegatan.

Onsdag 27 augusti kl. 15.00 – 19.00

Onsdag den 3 september kl. 15.00 – 19.00

Om du inte har ditt röstkort med dig kan vi ordna ett nytt i röstningslokalen. Om du har några frågor kan du kontakta valnämndens kansli.

Tordleif Hansson, tel. 16 12 49

Britt-Mari Häggström, tel 16 12  35

Välkomna!

En vandring till hjuls bland en samling buskar och träd

Nu är bandet klippt för ett av Arboretum Norr:s nytillskott under sommaren 2014. På bilden ser du starten på Legdaleden, en 900 meter lång promenad på tillgänglig mark oavsett fortskaffningsmedel.

  Du färdas genom en samling av träd och buskar från Sibirien, Östra Nordamerika, Västra Nordamerika och Europa med Umeälvens lugna och forsande vatten nedanför.

Här och var bland träden finns verk av konstnärerna Carina Olsson, Rebecka Adelhult Feklistoff och Ulla Thøgersen, som tillsammans utgör utställningen Förflyttningar.

Arboretets föreståndare, Jonny Schimmel, guidar oss på denna premiärpromenad och berättar bland annat om trädens vandringar beroende på klimatet och om insamlingsresor som gjorts för att skapa en bank av frön och växter, så att en variation i växtligheten kan bibehållas i händelse av sjukdomsangrepp eller andra förändringar i förutsättningar.

Klicka här för veta mer om Arboretum Norr

//Camilla Björnehall

Ge dig tid att möta

Våga släppa din prestige, våga be om hjälp, våga låta människor hjälpa dig. Livet och vardagen blir så mycket enklare då och du får nya bekantskaper på köpet.

Ge dig tid att fråga, ge dig tid att lyssna. Kanske får du förtroendet att ta del av en annan människas berättelse. Berättelser som legat dolda för omvärlden av rädsla att mista, rädsla att det inte passar sig, att inte passa in.

Det kan vara en tung börda att bära. Våga dela bördan med någon och upptäck likheter, gemensamma erfarenheter.
Din berättelse har format dig till den du är. Var stolt över den.

Låt oss inte vara främlingar för varandra

//Camilla Björnehall

Galna åtaganden

Hög av upplevelserna från att ha provat på livet som dansare genom projektet Hi-hat Xpress  så var jag sugen på meeeer! Lite småkaxig blev jag. Min chef gav mig sen uppgiften att söka en av platserna som dansare i årets kulturhuvudstadsinvigning, trots pirr i magen och ”viss” -hosthost medvetenhet om min underkvalificerade utbildning och fysiska flexibilitet väljer jag att delta på audition. Såklart (utan några som helst fördomar mot sådana tokar som mig själv), så är jag den enda i rullstol och bland få som inte har en fin akademisk ballettutbildning i Stockholm eller Tyskland och liknande. Nåväl när jag rullar in på uppvärmningsgolvet bland de andra, så gäller bara en sak, LE, blunda för de andras kulturella vana i danssammanhang, och köra mitt race! GULP!! (och ihärdigt banka in i min hjärna att jag är okej.., jag gör så gott jag kan.., jag är också fin..-om än på litet annat sätt(!), och att det är okej att känna sig som ett ufo ibland.)

Denna då arbetsintervju handlar inte om att sitta och berätta om sig själv.. utan här handlar det om att göra snygga och kontrollerade sidohopp, graciösa kullerbyttor, djupa, läckra, samiska steg sittandes PÅ HUK. Bara som exempel. Hörrni, prova att göra dessa i rullstolen, utan betänketid för att anpassa modellerna så att de ska vara coola för mig. -Och prova att dessutom känna er coola SAMTIDIGT.

Jag är så otroligt tacksam för vad denna auditiondag gav mig i fråga om träning i personligt ledarskap! Jag är så tacksam att jag ibland är för kaxig för att förstå vart en rullstol inte riktigt platsar. jag är tacksam för att folk ikring mig tror på mig, som min chef och pojkvän tex gjorde i det här fallet. Jag är så tacksam för att jag for dit för att visa hur kultur, uppfinningsrikedom och förmåga att leverera något fint på scen skulle kunna se ut -då man har helt andra förutsättningar än de andra.

Jag blev inte uttagen. jag ägnande bara någon h åt att vara lite irriterad på att arrangören inte sa att jag hade ytterst knappa chanser att kvala då rörelserna var förutbestämda och rätt så olämpliga för mig. Och någon vecka senare fick jag ett mail med önskemål från en annan grupp som önskade se mig i en annan mindre invigning senare under året, snäppet för lätt för vad jag önskat, men ett steg närmare min större dröm om dansframträdande. Så kan livet ta oss, då vi tackar ja!
Marlene Bergqvist

En röst mer eller mindre

Färdtjänst ska motsvara kollektivtrafik och jag använder det verkligen så. Jag är och vill vara en aktiv och engagerad samhällsmedborgare, tack vare färdtjänst kan jag vara det. Det är så jag tar mig fram, mitt fortskaffningsmedel i vardagen. Färdtjänsttaxin är också  min naturliga lösning när jag är osäker på terrängen. Hur var det med den där trottoarkanten, tar jag mig ner på egen hand utan att riskera att falla? Undra om det är plogat? Blockerar snövallen uppfarten på andra sidan övergångsstället? Bäst att ta färdtjänst även om det bara är runt gathörnet.

En färdtjänstresa inom Umeå centrum kostar sedan en tid tillbaka 36 kronor och innan årsskiftet 2014 kommer avgiften med all sannolikhet att höjas till 40 kronor per enkel resa. Kommunen behöver spara och alla nämnder måste se om sin pennigapåse. och jag ser framför mig hur mitt liv reduceras.

Här om dagen åkte jag sex resor på en dag, allt under etiketten fritid. Jag hörde på en vän som hade ett föredrag sedan deltog jag i aktiviteter som anordnades av föreningar jag är med i. 36x6=216 kr. 6 resor blir det inte så ofta men en vanlig dag innehåller allt som oftast fyra resor 36x4=144kr. i de 144 kronorna igår resa till arbetet och någon aktivitet på kvällen med kompisar eller föreningar.

Kanske någon som läser det här nu, vill tipsa mig om att det finns arbetsresekort, där du likt busskort betalar en summa och sedan kan åka ett bestämt antal resor. Tack, jag vet men med arbetsresekortet kan du enbart åka mellan hemadressen och en bestämd arbetsplats. För mig ser det dock ut som för många på dagens arbetsmarknad, min dag kan börja på ett ställe men avslutas på ett annat. Så därför har jag inget.

Färdtjänst ska motsvara kollektivtrafik, vad kostar en enkel biljett på bussen idag?
Det finns ett arbetsresekort som betalas per månad via faktura kan detta månadskort också innefatta fritidsresorna? Systemet finns redan så det borde inte kräva så mycket mer administrativa resurser och det skulle kännas skönt att slippa hantera pengar där i bilen.
Kostar det för resenärer i kollektivtrafiken när de missar bussen? Från och med november 2013 tar Umeå kommun ut en avgift av den som missar sin färdtjänstbil. Avgiften motsvarar dubbel egenavgift. Så står det: Kom ihåg att avbeställa resor du inte tänker genomföra.

Jag vill inte prioritera bort mitt engagemang det är engagemanget som ger mig livsglädje och energi men kanske måste jag rätta mig efter plånboken.
Utan att veta om det naggar kommunen på min medborgerliga och demokratiska rätt att vara delaktigt.
Camilla Björnehall

Är det mod att lagstifta om en mänsklig rättighet?

Den 19 november 2010 gick remisstiden ut för förslaget i promemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20), att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. DHR tog inför Internationella funktionshinderdagen 2011 initiativ till  Torsdagsaktionen. Från 1 december 2011 till den 27 februari 2014 fanns manifestationen  på plats inför varje regeringssammanträde.
Många funktionshinderförbund har slutit upp bakom manifestationen, läs listan på vilka genom att klicka på tisdagsaktionens länk längre ner på inlägget.  Den 3 mars 2014 presenterade intigrationsminister Erik Ullenhag en lagrådsremiss som innebär att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning införs i diskrimineringslagen. Lagen beräknas träda i kraft 1 januari 2015. 

I förslaget finns dock ett flertal undantag som får mig att undra om lagen i själva verket blir tandlös. På Handikappförbundens hemsida säger ordförande Ingrid Burman att det är en halv seger.
Läs Handikappförbundens kommentar om den utvidgade diskrimineringslagen
  http://hso.se/press/Senaste-nytt/Handikappforbunden-kommenterar-den-utvidgade-diskrimineringslagen-En-halv-seger/

Men torsdagsaktionen vill ha en hel seger och byter  namn till tisdagsaktionen. Med start tisdag 18 mars samlas manifestationen på Mynttorget och kommer att stå utanför riksdagshuset när ledamöterna anländer till sina utskottssammanträden och påminna om att det fortfarande finns tid att förändra lagförslaget. 
Läs lagrådsremissen och om Tisdagsaktionen här  http://dhr.se/tisdagsaktionen

Tisdagsaktionen visar tydligt på den anda som måste prägla påverkansarbete. Framåt, framåt,framåt. Att luta sig tillbaka och klappa sig förnöjt på magen, tro att en är klar, är aldrig ett alternativ. Det är nu jobbet börjar. Hur stor är kunskapen hos förtroendevalda ute i landet om att bristande tillgänglighet kommer att bli diskriminering från och med januari 2015? Hur stor är kunskapen hos gemene man? Hur stor är kunskapen hos människor med funktionsnedsättning om att detta verktyg finns att tillgå?
//Camilla Björnehall
Källor: www.dhr.se/tisdagsaktionen och www.hso.se

Ting tar tid

Ting tar tid fick jag höra på en konferens för många år sedan och det gör det, men plötsligt händer det.
Paralympics i Sotji 2014. SVT direktsänder både i TV och på nätet. Känslan är svindlande, nästan overklig. Det var precis det här jag ville ha, det här jag menade när jag sista året på gymnasiet skrev mitt specialarbete med titeln: Varför får Handikappidrotten så lite utrymme i media?

Jag minns hur less jag var på den så kallade bevakningen av funktionshinderidrotten.
Såhär skrev jag:
"När väl handikappidrotten visas i TV har redaktionen ofta vinklat inslaget så att man ska "tycka synd" om personen i fråga, eller tänka: Vad duktig hon eller han är. Jag har ett exempel som visar på just detta.
När TV visade ett 1,5 timmes sammandrag från vinterParalympics 1998 fokuserades programmet på den estländska truppen som äntligen fått tillräckligt med pengar för att kunna åka. Tittarna får även se en av flickorna spela piano. Det här var alltså ett sammandrag från vinterParalympics. Vad förväntar du dig att få se när det i programtablån står "ett sammandrag från vinterParalympics"? Jag förväntar mig i alla fall att få se hur det gick i de olika grenarna. Så är det ju om det visas sammandrag från utförsåkning eller bordtennis, man får se de avgörande sekvenserna och lite intervjuer. Det är precis det jag vill se, inte någon som spelar piano."

Jag pratade med tidningar och radio i länet för att finna svaret på min frågeställning och fick raka, ärliga svar. Minns också hur besviken jag var över att SVT-sport inte svarade på det brev med frågor jag skickat till dem. Specialarbetet fick de i alla fall. Vem vet, kanske var det någon som läste det? För här sitter jag 14 år senare och kan följa Paralympics direkt och tävlingsdagarna sys ihop, sammanfattas i ett kvällsmagasin.
Visst kan det ibland smyga sig in en känsla av "Vad duktiga de är som håller på" i tonfall och så men vet ni, det strunta jag i just nu. Jag vet också att det har bedrivits och bedrivs ett gediget påverkansarbete för att synliggöra funktionshinderidrotten och höja dess status - och att det är det arbetet som nu givit sin första ordentliga skörd. Men kanske har jag också bidragit lite grand.
//Camilla Björnehall

Vad hotar handikapprörelsen?

Jag tror på konflikt. Inte i bemärkelsen att det är bra att slåss. Konflikt i bemärkelsen att mycket av samhällets utveckling grundar sig i att olika grupper har olika, motstridiga, intressen. Jag tror inte att samhället förändras för att människor är goda, jag tror det förändras när människor kräver, gör sina intressen hörda, då börjar processen mot en lösning, mot förändring. 

När en grupp kräver något så hotar det något hos en annan grupp (annars skulle det inte bli en konflikt och alla skulle få sin vilja igenom). När arbetarna började kräva drägliga arbetsvillkor hotade det kapitalägarnas vinstuttag. När homosexuella började kräva att få gifta sig och bilda familj hotade det idén om kärnfamiljen. Så, vad är det handikapprörelsen hotar? Vilka värden är det som man ifrågasätter? På vilket sätt måste personer utan funktionsnedsättning ändra sig för att möta handikapprörelsens villkor?

Kanske måste man börja bakifrån för att svara på den frågan. Vad hotar handikapprörelsen inte? Inom handikapprörelsen finns det personer med alla former av funktionsnedsättning. Synskadade. Rullstolsburna. Psykiskt sjuka. Dyslektiker. Listan är lång. Den enda gemensamma nämnare är att man har något som gör att man anses avvika från det normala. Och om man ser på saken från det hållet - hotar man då det normala? Det normala, allt som människor tar för sanning? Allt? Är handikapprörelsens välsignelse och förbannelse att den utgör ett hot mot allt?

Kanske kan man tänka så här: En person som inte kan göra en handling snabbt och effektivt hotar samhällets konkurrenstanke. En person vars liv kommer ta slut innan hen når medelåldern hotar vår tidsuppfattning. En person som inte kan se Mona-Lisa och en person som inte kan hör Mozart hotar vår uppfattningen om konst. En person som stammar eller talar långsamt hotar samtalets struktur.

När då personen utan funktionsnedsättningen möter detta tvingar det den att tänka om, ifrågasätta konkurrensen, effektiviteten, konsten, tidsuppfattningen och samtalets struktur. Den måste förändras för att kunna hantera det. Och är det något som människan är ytterst ovillig till är det att förändras och tänka om, så hen kommer att avfärda det, hen kommer inte att förändras.

Så var ligger då välsignelsen? Välsignelsen är att handikapprörelsen är den mest revolutionära kraft som någonsin har funnits i samhället. Den kraft som skulle kunna förändra allt.  Och förbannelsen? Förbannelsen ligger i detta enkla faktum - när man är ett hot mot allt har man en stark kraft emot sig - rädslan för förändring.

/Anders Öhberg

En trappa jag gillar

Då var det dax att fara en sväng igen! Yeey! Denna gång är det brosdotter ( och hennes mamm och papp såklart), samt återträff med dansarna i hihat som står på listan! Påstigning på planet är det dax för och Jag måste verkligen visa denna fantastiska pryl, det är en trappa. Jag ska berätta mer om denna pryl, men först… 



Trappor för mig brukar betyda uteslutande eller ont i benen, eller svett och otymplighet. Oftast måste jag då lämna min kära rullstol, eller tjava på med att bära för tunga grejor, kämpa, klagande höfter, elektriskt hår( och elektriskt hår, det mina vänner, om något, gör mig på riktigt dåligt humör). Men det jag också stör mig på gällande trappor. Är så många människor jag får lämna pga trappor. Ibland får man gå runt till någon tjusig VIPentre där man på vägen kan få stöta på förmåner som att   Möta spännande saker bakom kulisserna, bli bjuden på en kopp kaffe, en varmare väg eller annat. I annat fall kan bakom kulisserna innebära att passera soprum, lagerförråd, låsta grindar eller långa omvägar. Men att tappa följet med människorna jag nyss gick med-Det är trist. Tänk er skoltiden; japp jag hänger med er (lite blygt) ni verkar trevliga… Oops, trapp, jag går runt och letar hiss, oops, hittade aldrig igen er…och om jag gör det har jag för den delen ingen aning om vart ni är i samtalet eftersom jag varit borta en kvart… jag har aldrig varit sårad av mitt rörelsehinder, eller av min rullstol. Men jag har varit sårad av en trapp, som separat mig från då jag velat hänga med, haka på, se, ta mig in, eller ut. 

 

Dit jag vill komma, denna trapphiss som finns till flygplanen i Umeå, den är fantastisk. Man går i trappen, men med hjälp av hissen. Jag kan ta precis samma väg som alla andra! Än om jag oftast gillar att ”gå min egen väg” och än om jag ofta växer utav det.. Så kan det ändå ibland vara skönt att följa den väg ni tar.

// Marlene Bergqvist

Ärtsoppa och pannkakor

Vem har bestämt att man ska äta ärtsoppa och pannkakor på torsdagar? Det torde inte vara många som vet det idag. Jo, det har en historisk förklaring, men de faktorer som låg till grund för det föreligger inte idag, likväl lever normen vidare av tradition.

Normen om ärtsoppa och pannkaka är ju dock en norm som de flesta av oss vågar bryta och inte vill eller ids följa. Vi inser också att det kan vara både tråkigt och dumt att varje torsdag äta ärtsoppa och pannkaka. Det finns de som inte alls hört talas om ärtsoppa och pannkaka på torsdagar och det finns de som tycker att det är gammaldags och så gör vi inte nu längre. Det finns ju sushi, och tacos och meze och pommes med bea och... ja, variationerna är oändliga och vi har kommit långt från gamla tiders matvanor.

Ni förstår säkert vad jag är ute efter. Livet har mycket att erbjuda. Att bestämma sig för att bara vissa saker är bra, eller att de är så bara för att det "alltid" har varit så, och utestänga annat gör att livet blir allt bra enformigt och begränsande och i längden skulle det dessutom innebära att alla andra variationer inte tillåts existera. Det skulle inte finnas utrymme, för att vi inte skulle ge det utrymme.

Det mesta i livet är som det är för att vi har bestämt oss för att det är på ett särskilt sätt eller för att det varit på ett särskilt sätt förut, men så behöver det inte fortsätta vara. Eller vad säger du, visst gillar du annat än ärtsoppa och pannkakor?

/Sophie Karlsson

Tanken bakom bloggens logotype

En logotype ska förmedla budskapet, känslan för produkten den ska marknadsföra.
Den här bloggen ska utstråla kraft, mod och stolthet. Kraften och modet att ta makten över sitt eget liv. Kraften och modet att säga vad en tycker och stolthet över att tillhöra en minoritet. Utifrån dessa ord har Anders Öhberg skapat vår logga.

Så här tänker han
 Boxen kan både ses som "normen" som ska granskas i normiologi och i varianten med sprayfärg så pekar det på att man tänker "utanför boxen". Typsnittet är Comic sans, det mest bespottade typsnittet med lägst status av dom alla. Både boxen och texten gjorde jag i sprejmall-stil, alltså en sådan mall man har med sig om man ska ut och måla på väggar i stan (i texten är det linjerna som knyter ihop texten som visar detta). Detta tycker jag visar på en motståndsposition och en vilja att inte vara till lags. Gjorde även i:en små så texten blev mer levande och inte för enhetlig (mångfald och sådant)

Du kalla fria nord

 

Att befinna mig utanför Sveriges trygga gränser under nästan sex veckor och att dessa  sex veckor dessutom tillbringades i Palestina, har fått mig att reflekterat mycket över det samhälle jag lever i. Hela tiden stöter jag på paradoxer.

 

I Sverige pratar vi om mänskliga rättigheter, är med och driver fram dokument som värnar och skyddar individens rätt att göra egna val och kunna leva sitt liv som en vill. Det finns många olika sorters stödinsatser som ska göra det möjligt för människor oavsett funktionalitet att kunna leva som andra. Med de godaste intentioner skapas system och modeller för det. Dessa system och modeller har gjort det möjligt för mig att vara så självständig som jag är men samtidigt kan jag känna mig väldigt låst.

 

För i och med de här systemen och modellerna har samhället bestämt vad det är att "leva som andra". Om du är i behov av stöd är det bara att anpassa dig och allt som oftast behöver du bevisa, försvara din rätt till stödet. Hur mycket värde har jag egentligen som kvinna med funktionsnedsättning i Sverige idag?

 Räknas jag som fullvärdig medborgare när det kommer till kritan eller är jag lätt att glömma bort om jag inte gör mig hörd?

Hur intressant är jag som "giftasmaterial"?

I Palestina där kvinnor med funktionsnedsättning inte ses som "riktiga" kvinnor eftersom de inte kan ta hand om barn och ett hem - och där kvinnor med funktionsnedsättning har svårt att bli gifta eftersom den generella uppfattningen i samhället är att funktionsnedsättningen sitter i generna oavsett vilken funktionsnedsättning det handlar om.

Där kände jag mig friare än någonsin tidigare i mitt liv.

Därför att jag, tack vare människorna runt omkring mig, slapp planera och anpassa mig. Jag kunde vara så spontan som jag egentligen är.

Jag kände mig värdefull och sedd i varje möte. Människor tar verkligen hand om varandra, visar uppskattning och utstrålar värme i vardagen. Fastnar inte vid problem utan hittat istället lösningar på vad som kändes som fem minuter.

Jag fick punktering en gång. Då skickades rullstolen i en taxi till en verkstad och en timme senare kom chauffören tillbaka med stolen och däcket var helt.

Två veckor innan jag reste till Palestina skrev jag ett mejl till hjälpmedelscentralen för att rullstolens gummihandtag hade lossnat och ryggen var lite lös. Mejlet skickades i början av augusti. Jag har ännu inte fått något svar. Förmodligen hittade mejlet inte rätt adress, men då kan väl den som fick det trycka på vidarebefodra så att det hamnade i rätt mejlbox?

 

Då och då kom tanken över mig, får jag vara så här lycklig, får jag må så här bra? Jag inser att denna tillvaro jag befann mig i nog delvis berodde på att jag är en vit kvinna från Sverige.

//Camilla Björnehall

Du, samhället och normen

Normer sätter ramarna för vad som är normalt i ett samhälle, speglar samhället.
Normen för en människa är, en vit medelålders hetrosexuell man utan funktionsnedsättning.
Ser samhället ut så idag?
Om det inte gör det, varför finns då normen kvar?
Normer skapas av samhället, samhället skapas av de människor som lever och verkar där.
Vill vi åstadkomma förändring?
Förändringen börjar hos dig! Låt den sedan sprida sig till människor i ditt nätverk genom samtal och diskussion. Så småningom, nästan utan att du lägger märke till det, förändras samhället runt omkring dig.